"På [fattiga gästgivaregårdar] eller i bondstugorna bruka i våra dagar spökena, hos vilka en viss högfärd alltid varit ett utmärkande drag, ogärna visa sig personligen. De giva sig där hellre tillkänna genom att osynligt rycka ned stopen från väggen, flytta på pannorna och muggarna och röra om askan i spisen. Med sitt elaka okynnesspel kunna de husera på det viset hela veckor bortigenom, ända tills det de plötsligt begiva sig vidare och allt blir lugnt igen."
– Verner von Heidenstam i novellen "Spökrummet på Ingvaldsboda".
Från Dagar och händelser, 1909.
Svenska hemsökelser genom tiderna innehåller nästan alltid en synlig och identifierbar gengångare, även de som har "fysiska" inslag: dörrar öppnas, fotsteg hörs, sekretärklaffar fälls ner, i samband med gengångarens uppträdande.
När Heidenstam skriver "i våra dagar" menar han senare delen av artonhundratalet, och vid det laget hade det bullrande, bråkiga men osynliga okynnesspöket börjat bli bekant i Sverige. År 1848 introducerades det tyska ordet "poltergeist" ("polter" för "buller" och "geist" för "ande") i England av Catherine Crowe i
The Night-Side of Nature, och 1853 översattes boken till svenska under titeln
Naturens nattsida. Men i översättningen finns inte ordet med – där skrivs charmigt nog "tomtgubbar"!
På svenska är "poltergeist" faktiskt fortfarande en avvikelse som inte ens tas upp i vanliga ordböcker. Vår kanske främste folklorist, Ebbe Schön, ogillar det och försvenskar det till "bullergast" för sin presentation av fenomenet i spökgenomgången
De döda återvänder (2000).
Idén om en särskild bullergast, poltergeist, är alltså ganska ny. När högreståndspersoner i historien har känt sig hemsökta, och gengångare inte har passat som förklaring, har de gärna förklarat sina upplevelser med djävlar och demoner (som i det berömda 1600-talsfallet "The Demon Drummer of Tedworth" i England). Men för vanligt enkelt folk har det legat närmast till hands att skylla på oknytt.
Däri syns en av svårigheterna med poltergeistfenomenet. Ingen har hittills kommit fram till någon slutgiltig definition, eller klassifikation, av vad en poltergeist är. Är det en gengångare? Är det en elementarvarelse? Är det en "dissocierad" del av en levande persons ande, den person som då är poltergeistens "agent"? Har kanske "agenten" psykokinetiska förmågor som ställer till det, antingen medvetet eller omedvetet?
All jargong till trots vill inte ens de ivrigaste poltergeistforskarna säga något riktigt säkert.
Alla vet vad en poltergeist gör, men inte varför...
RESTEN AV ARTIKELN KAN LÄSAS I
ALEPH BOKFÖRLAGS SAMLING
STUDIER I SVART
Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!
